Acceptans
Intressant det där med acceptans.
I det inre är det som sagt kaos, känslorna de bara far och flyger och jag kämpar med att få bestämma och styra.
Att då se och acceptera läget och ägna sig åt aktiviteter som är lagom.att sätta sig ner o göra ingenting är super dåligt, då kommer det rinna över och bli ångest, att aktivera med hög aktivitetsnivå, tex träning är samma sak, energin förbrukas snabbt och känslan som är en smart uppfinning smiter sig fram och tar över.
Nej dagens strategi var den bästa hittills!! Upp i tid på morgonen, ut och skriva dagbok, promenad med Linus
Göra en To do list med sånt som behöver fixas här hemma. Och helt enkelt göra nytta och vara i det!
Först blev det återvinningen med grejs som fått vänta länge på skjuts dit.
Sen invigning på vårt nyrenoverade Västerbottensmuseum och mys o fika med fina vänner.
Sen tillbaka på fokus To dolist, hitta en cykel. Intersport here i come!! Och cykel blev det:) är galet nöjd och höjdes i vuxen skalan med 100 steg :) o plånboken blev ganska tom... Helt enligt planen!!
Medans de fixade med extrabestyren, pakethållare, lampor osv for jag o Linus o fikade hos bästa Ullis:)
Sen hem och landa Lättad och i nuet, under dagen har det gråtits o kännts jobbigt, men det har inte gjort nåt för det är okej:)
Dagen avslutades med lunchen som var lyyyxxx:) och soffhäng med tre söta tokar på teateralen.
Tänk Vilka fantastiska vänner jag har:)
Och vovve som vågade vara själv 4 h ikväll utan problem:)
Imorgon fortsätter jag på strategin Todolist , lite nytta, vila, godmat, nytta, vila god mat och sen bokcirkel och avsluta dagen med ett yogapass:)
På måndag ska jag börja terapin igen, har varit blandade känslor , är det ett misslyckande att gå tillbaka? Men har nu landat i att det är bara som det är och det är okej , det HAR varit mycket , det ÄR mycket och det är då starkt att våga ta hjälp av någon utomstående som kan hjälpa att sortera och se nya vägar.
Fast helst vill jag vara ett helgon :)
Har en vardag , jobb, boende, vänner som får mig att växa och möjlighet att utvecklas men nej jag fixar inte det på egen hand, att ha ett liv med möjlighet att växa är nytt, stort och uppenbarligen för skrämmande...
Det är okej, det är så det är nu.
Istället för att säga upp mig ber jag nu om hjälp, är LIVRÄDD att mänskligheten i detta ska innebära att min chans att gå från provanställning till fast anställning inte påverkas för jag vill verkligen jobba på detta stället. Men blir det så så är det deras förlust!!! Och jag behöver INTE tänka på det nu INTE se mig om efter andra jobb!!!
Vara i nuet, acceptera allt som hänt i veckan som nu lett till att min underbara psykolog kommet in i bilden igen. Det som hänt är okej , sålänge man drar lärdom av saker och står för vad som hänt är nästan allt okej.
Suck smajl o gonatt
Önskar brunte välkommen i familjen :)
