Släppa taget
De senaste 12 åren på arbetsmarknaden och 20 i livet har jag haft ett kall, en börda, ett måste eller kanske tvång , kalla det vad man vill men jag SKA MÅSTE RÄDDA VÄRLDEN. Jobba för att andra ska ha det bra, utvecklas, få möjligheter osv.
De flesta av oss vet ju hur det gick för mig... Ganska bra. Men glädjen tog slut.
Pausen har ju nu varat ett tag och idag kom en sån dr milstolpe....
Jag har fått en tillsvidare anställning på Trygg-Hansa. Som sjukskadereglerare. Jag börjar på måndag, jobbar 100% maj, juni, juli och augusti, sen är det 60% med möjlighet att arbeta extra timmar om man vill det.
Min nya Chef frågade mig hur det kändes.
Mitt svar kommoden hjärtat och det är exakt så det är, jag svarade
Jag känner en trygghet, stabilitet både att veta vart jag arbetar, när, för vilken lön, med vem och med vad och med vilket syfte = trygghet
Jag tänker att det ska bli kul, utmanande och spännande att lära känna en ny verksamhet och dess värderingar och att få massa kollegor .
Jag går där i från med leende på läpparna
Men grips av panik
Är det tillräckligt , vadå jobba på försäkringsbolag, jag har minsann mer att ge, folk behöver hjälp och jag har kompetensen.
Är det så att jag inte pallar att hjälpa andra som har det riktigt svårt.....????
Nej jag väljer just nu att försöka skapa en helhetsbild av min situation , att söka ett jobb som är 60% är strategiskt, till hösten vill jag ha ett arbete som ger mig trygghet o stabilitet , det har jag nu. Resten av tiden vill jag vara överförmyndare och att arbeta på min dröm, den där verksamheten som är min dröm.
Och det räcker!
Inom är det en panik, att tacka ja till detta jobbet är stort för utmaningen av "upperlimit" , att trotsa den övre gränsen genom att välja ett företag som tjänar pengar på andras olycka. Jag lovar dock mig själv och alla andra att om jag skulle märka att min vinst är på bekostnad av andras olycka så slutar jag!!!
Förutom att arbeta på en arbetsplats med framåtanda så kanske det är så att man även där kan hjälpa och göra skillnad.
Det kan ju vara så att just den personen som skadat sig i en trafikolycka och känner att dess försäkringsman verkligen lyssnade och betalade ut skälig ersättning gjorde stor nytta för den personen både ekonomiskt och själsligt i form av att bli sedd.... Eller???
Eller är det så att jag tagit ett stort egocentriskt skitbeslut?????
Gamla ekon surrar i huvudet " dig har man fått för sina synders skull" ekoekoeko....
Men oavsett har jag nu tackat ja och slänger mig ut i det blå, mot en trygg anställning på ett företag som har en personalpolitik som faktisk kan ge mig exakt det jag vill ha och behöver för att kunna vara den person och medmänniska som får mig i balans.....
